Fyndhörnan.

Ibland kan man göra riktiga fynd. Hitta en soffa till halva priset för att baksidan är lite trasig. Det gör ju inget för om man ställer soffan mot väggen så syns det inte.

Sån är jag. Skadat gods. Jag var en gång oförstörd. Tillitsfull och självälskande. Så hittade någon mig som utnyttjade det. Han utnyttjade tilliten gång på gång. Han spottade på min själ så min kärlek för mig själv till slut bleknade.

Han finns inte längre fysiskt i mitt liv men i mitt minne lever han kvar. Därför måste jag alltid hävda mig själv för att bevisa att jag tror på mig själv. Jag har svårt att kompromissa för jag måste tänka på mig själv. Jag har svårt att känna tillit, att det skulle duga med att bara ha mig.

Jag hatar det. Jag jobbar på det. Jag kanske kommer att bli bättre en dag.
Det värsta är att ingen kan förstå mig. Jag är bara hemsk och elak och han förtjänar bättre. Kanske kräver jag för mycket? Kanske klarar jag inte av kampen mot bekräftelsebehovet?

Jag kan inte sia om framtiden. Det enda jag vet är att jag är skadat gods. När man vänder på mig så ser man såren på min rygg. Jag hoppas att någon en dag säger att det är ok, att man förstår varför jag ständigt tror att alla vill riva i min själ.

Men jag vet inte.

Om att försvinna.

Jag erkänner. Jag gav upp. Jag försvann.

Någonstans i mitt bloggande tappade jag suget. Jag tappade inte orden men jag valde att behålla dem för mig själv. Det var alltför många som ville göra mig till en person jag inte var. Det var allt för många som försökte få mig att tro att de visste vem jag var.

När man en gång varit utsatt blir sådana påståenden reella. Jag ville kunna blogga utan att andra skulle passa in mig i ett fack. Jag ville blogga för att andra skulle läsa mina ord men inte döma.

På aftonbladet gick det inte längre att göra det.

Dock är min blogg helig för mig. Den är den röda tråden till mitt livs vackraste kärlekshistoria. Det är bland det finaste jag har. Jag har inte haft hjärta att radera den.

Och nu när det gick så bra att flytta den, då får jag åter lusten tillbaka. För jag saknar ju dem som inte dömde.

Persefone och molnen.

Det är molnigt här. Inte på himlen utan i mitt sinne.

Jag är inte missnöjd med något i mitt liv. Ändå kommer den. Tungsintheten. Den smyger sig på mig när jag minst av allt anar det. Den låter mig aldrig komma undan. Den räds verken solsken eller glädje. Den är skoningslös och kraftfull. 

Det var rätt längesedan han besökte mig. Ja, mitt vemod är en han. Jag har inte saknat honom. Dock tycker jag om frågorna det ställer mig. Frågorna som alla borde ställas inför.

Det värsta är att jag inte har tillfredsställande svar. Jag kan inte rättfärdiga mig själv. Det känns som jag står inför en domstol, där jag är åtalad för ett brott som vi alla hjälps åt att begå. 

Varenda gång kommer jag fram till insikten som lämnar en besk eftersmak i min mun. Jag är inte perfekt.

Men jag härdar ut, för jag vet att tids nog viker molnen undan igen och låter solen åter igen skina på mig. Låter mig vara lycklig för allt fantastiskt jag har i mitt liv. Dessutom är de molniga perioderna allt kortare och kommer allt mer sällan.

Jag har mina aningar om vem jag borde tacka för det.

Lägesrapport från Persefone

Hej alla,

Vet inte om någon kommer ihåg mig? Jag bloggade här rätt länge tills jag en dag tröttnade. Jag behövde behålla mina ord för mig själv ett tag. Jag behövde nog behålla hela mig för mig själv.

Jag mår i alla fall väldigt bra. Jag har tagit tag i en del jobbiga saker. Sådana som jag hela tiden skjutit framför mig. Jag har väl ett par kvar men det kommer. Jag är snart stark nog.

Och Daniel? Jodå, vi är fortfarande lyckliga, kära och förlovade. Inget bröllop ännu. Så två år. Igår eller imorgon beroende på hur man räknar. Det trodde ni inte va? Att man kunde hitta sin stora kärlek på aftonbladets blogg.

Och Pari? Jodå, vi är fortfarande goda vänner. Ska gå på hennes bröllop i sommar.

Kanske kommer tillbaka någon gång när andan faller på. Hoppas någon är kvar här då.

Persefone filosoferar om fars dag.

Så idag är det fars dag. Antar att ni alla vet om det redan.

För mig har fars dag alltid förknippats med bitterhet och en klump i magen. För jag har önskat så att jag hade en far värd att fira. Jag har också önskat att jag inte känt dåligt samvete för att jag valt att inte fira min far. För oavsett hur elak ens pappa är så har man alltid en pappalängtan. Det är märkligt det där.

I år har jag knappt tänkt på pappa för jag har haft en annan pappa att fira. Och den pappan är värd att firas.

För övrigt håller det på att hända saker i bloggosfären så håll ögonen öppna.

Hej på er som mot förmodan läser detta. Jag saknar er faktiskt, men hinner inte riktigt med er.

Gudinnan välkomnar hösten.

Höstens framfart är något som varit svårt att missa. Luften är krispig och klar. Löven är mörkgröna och tunga. Molnen är långsamma. Det är veckor snarare än månader kvar till den första frosten. Snart kommer varje utandning att kunna spåras i den vattenfyllda röken. Jag ser der vackra i den årstiden som närmar sig. Det är ju min födelseårstid så jag har en viss förkärlek till den. Dock brukar jag känna ett visst vemod. För hösten knyts inte bara ihop med detta utan även med ett större behov av att vara hemma. Man sitter och kurar med tända ljus och ett glas rödvin istället för att gå ut och ta en öl med vännerna. 

Åren som gått sedan jag blev vuxen har hösten inneburit en stor portion ensamhet för mig. Efter sommarens gemenskap och sommaraktiviteter har den långa ensamma höstern varit tråkig. För det har varit då jag har insett hur ensam jag egentligen har varit då vännerna har haft sällskap av sina sambos och ungar och allt vad det nu är.
Inte ens under den period då jag hade en sambo hade jag någon att räkna med under de långa mörka kvällarna.

 Men i år, i år ser jag fram emot att faktiskt slippa umgås. Slippa gå på fest och vara ute sent. I år ser jag fram emot att laga goda middagar, kura i soffan, leka med datorn och bara få vara. Men att få vara med någon annan. Det är vår första höst som sambos som vi går till mötes. Vår första höst då osäkerheten inte längre spelar oss spratt. Vår första höst då vi vet med all säkerhet att det är vi.

Och om jag skulle glömma det och min ensamhetsrädsla skulle återkomma behöver jag bara snegla ner på mitt vänstra ringfinger.

 

Hej hösten. Välkommen.

Persefone förundras över sin egen munterhet.

Jag har precis gått igenom ett personligt trauma skulle man nog kunna säga. Ett beslut var tvunget att tas och det var oundvikligt att detta beslut skulle ge oönskade konsekvenser oavsett i vilken riktning beslutet tog. Eller det var väl jag och Daniel som tog beslutet gemensamt.

Det var en sådan situation där man inte riktigt kunde rådfråga någon för ingen ville ge ett råd. Vi kände oss rätt ensamna och rätt vilsna. Vi vägde det ena mot det andra och pratade och pratade och pratade. Till slut var vi enade över vad vi skulle göra och ett beslut fattades.

Jag var säker på att oavsett vad vi skulle välja skulle det resultera i en viss dysterhet och säkerligen ångest.

Nu är beslutet taget. Och jag mår bra. Daniel mår bra. I helgen har jag skrattat med hela själen och druckit champagne i sann Paris Hilton-anda.

Jag tror att en del av mina själs sår har läkt. Jag tror också att jag vet vem jag har att tacka för det. Jag tror att eftersom vi kan ta svåra beslut ihop kan vi klara allt.

Gudinnan har många järn i elden.

Så här är det. Jag jobbar rätt mycket. Det vet ni allihopa. Så skriver jag på min avhandling, eller tja, skriver och skriver. Jag gör ett försök då och då. Jag har ett kapitel kvar i min bok som jag borde spotta ut mig. Varannan vecka är jag bonusmamma åt världens sötaste och mest energiska fyraåring och varannan vecka tar jag och min fina man hand om varann. Ja ni vet, han som ibland beter sig som en fyraåring.

Men i en gudinnas värld är ju inte detta tillräckligt. Jag spenderar nu min fritid med att dela ut valsedlar på stan, ordna debatter och event, planera en ljusstund för alla våldtäktsoffer. Ja ni vet, så att mutantmuttan inne i mig får sitt.

Dessutom är jag tärna åt mitt Hjärta om två veckor lite drygt och därmed också mitt uppe i möhippeplanering. En möhippa med ingredienser som en fiskebåt, en DJ, en divan, champagne i mängder, femkamp och en kock.

Just det, jag har ett eget bröllop att planera också.

Så nu undrar jag så här. Vem av er säljer amfetamin till en billig penning?

 

Persefone bryter tystnaden.

Jag tänker inte börja med att säga att jag är ledsen, för det är jag inte. Men jag saknar bloggen. De senaste dagarna har det smugit sig på och jag har kommit på mig själv med att tänka på er. Ja, jag brukar ju läsa hos er på min fina telefon men det är jobbigt att kommentera.

Men jag känner att idag är en bra dag att komma tillbaka på, inte minst för att det är en mycket speciell dag. Idag om ett år ska jag nämligen lova evig trohet till Daniel och han till mig. Allt är bokat och klart. Jag ser fram emot det oerhört mycket. Jag som för tre år sedan aldrig skulle gifta mig för att ätenskapet var föråldrat.

Jag tittar på min ring flera gånger om daen och ler lyckligt. Och ja, jag är fullständigt odräglig att jobba tillsammans med men det bjuder jag på.

Hej allihopa. Hur mår ni?

Gudinnan har inte gråtit på länge.

Det är lustigt. Mitt hål i hjärtat. Det har inte alls besvärat mig den senaste tiden. Livet har flutit på. Det har gått av bara farten. Jobb och politiskt uppdrag i ett svep. Och jag trivs, jag trivs som fisken i vattnet. Som kräftan i lervällingen, som lejonet på savannen. Jag gillar att ha fullt upp. Jag gillar att jag har energi att ta tag i saker och ting.

Jag får mer gjort nu än vad jag fick när jag bara satt med universitetsmeck. Men det är klart, jag har varit dålig på att blogga. Urusel. Men det har sina förklaringar. På dagarna har jag suttit i ett kontorslandskap med full insyn för alla över vad som sker på min skärm. På kvällarna har jag ägnat mig åt viktigare saker, som vuxensnusk och barnlekar.

Men nu, nu har jag fått en superbra ny plats där jag är lite avsklijd. Så nu kan jag blogga igen. Jag hoppas bara att ni förlåter mig och kommer tillbaka till mig.